Farmor och Farfar

Jag vet inte om jag vill bli gammal faktiskt. Det är ju så att jag trivs väldigt bra med att vara pigg, och så pass klar i huvudet att jag vet vad jag pratar om och vilka jag pratar med. Och att jag minns vad jag nyss pratat om med.


Jag var och hälsade på Farfar på demensboendet idag. Åkte förbi farmor på vägen och plockade upp henne så att hon kunde träffa sin älskade man. Att se ett par som varit tillsammans i mer än sextio år nu vara åtskilt mot sin vilja. Farfar är nästintill tvångsinlagd och farmor börjar nu smått inse att han aldrig mer kommer hem. Han kan knappt gå, har höftproblem, diabetessår på hela benen, är ofantligt tjock, har hjärtproblem, diabetes, ett jäkla humör samt att han är dement. Men att se dessa två mötas, farmors glädje över att se sin man och farfars tårar av lycka över att hon är här hos honom.. jag saknar ord <3
Jag kan bara drömma om att hitta någon som jag kommer att leva med hela livet och älska honom så mycket att trots alla brister på äldre dar så älskar han mig fortfarande. Lyckas jag med det så har jag lyckats med livet.
Sen när vi skulle gå så såg man hur gnistan i båda två slocknade. Hemskt att se, men farmor är för pigg för ett sådant boende och farfar kan inte bo någon annan stans :(


Men kärleken övervinner allt. inte sant? <3