08 september 2008

Kanske är det bara jag

Varför sårar man just dem som betyder mest för en? Varför kan jag bara inte såra någon som jag inte bryr mig om istället?
Det är härmed konstaterat att jag inte ska sitta uppe på MSN sent om kvällarna, speciellt inte när jag har feber, mensvärk, är depressiv och missnöjd med livet. Jag tolkar allt helt fel, stular till det och folk blir ledsna. Inte minst blir jag själv ännu mer ledsen då man måste somna orolig och rädd att man lyckats förstöra något man inte klarar sig utan. Eller.. klarar sig gör jag ju, men jag vill må bra och jag behöver det för att må bra. så sjukt jävla mycket! <3

Men det kanske redde ut sig redan inatt, jag kanske bara inte tagit in det ännu, eller så kom det fram nya saker som komplicerar allt ännu mer. Herreguud, kan man vara mer patetiskt borta i hjärnan? (svar: NEJ!)

Det enda jag vet är att varje gång jag fått ett meddelande så blir hela jag varm och ett leénde som inte går att stoppa sprids i ansiktet. Hela jag blir lugn och.. lycklig? galet glad, av en enda liten orange blinkning på msn. liten är den, men ack så mycket den betyder.

och jag vet inte, jag vet inte. kanske är det bara jag, kanske är det inte det. jag vet ju inte hur andra känner och just nu.. just nu så... så är det otroligt jobbigt.

Jag kan inte tänka klart snart, jag vet inte längre hur man gör, förutom kvällarna på msn då leéndet kommer fram, då är allt plötsligt så kristallklart. sedan ska man sova, man vänder och vrider sig i timmar, tänker, önskar. Vaknar helt slutkörd på morgonen och fattar inte att det redan är en ny dag. Hjärnan är vimmelkantig, ögonen kan inte fokusera och ändå måste man till skolan för att lära sig nya saker som jag inte förstår någonting av. Hem och plugga, kan inte koncentrera mig - småsover, försöker läsa - texten vill inte gå in i huvudet och jag ger upp då jag inser att jag läst samma sida tre gånger och jag fortfarande inte fattat vad som står på den. och så. en blinkande ruta på msn och allt är glömt. åtminstånde för stunden och hjärnan är åter igen alldelles kristallklar.

1 kommentar:

Erica sa...

har lilla li gått och blivit lite kär?