12 mars 2010

Remember Me

Jag var på förhandsvisningen av den nya filmen Remember Me i onsdags. Helt fantastiskt att jag fick två gratisbiljetter till den filmen och jag har fortfarande inte hämtat mig. Jag skiter FULLSTÄNDIGT i vad Erik Helmerson säger i Nerikes Allehanda, han vet inte vad han pratar om. Att ge filmen en tvåa och såga den totalt är inte alls vad jag skulle vilja göra med den här filmen. Att säga att Rob enbart är där för att vara snygg och att filmens alla scener utom slutscenen (som jag förstod det) var sämre än urusla håller jag inte alls med om.

Han skriver inget i sin recension av filmen vad den egentligen handlar om, det enda han gör är att såga ner Robert Pattinson och det känns verkligen inte rätt. Är det bara för att han är snygg, får alla tjejer och inte verkar kunna hantera pressen som du inte tycker om honom? För här gör han en rent ut sagt strålande insats. Det kan bero på att skådespelarna runtomkring honom i denna film är så mycket bättre än de i Twilight. Här har han hjälp av många kända ansikten som faktiskt vet hur man spelar teater istället för Kristen Stewart som har två ansiktsuttryck totalt. Orkeslös och förvånad. Här har Robert någon att spela emot och vilket genomslag! Det här är Roberts bästa film någonsin och han riktigt lyser! Han fångar karaktären otroligt bra och man riktigt blir ledsen med honom. Han får karaktären till liv och förmedlar precis de känslor som ska förmedlas. Det enda jag är orolig för är att det blir som med Heath Ledger. Att Rob inte klarar av pressen, går in i mer deprimerande roller och en dag vaknar vi upp och han finns inte längre kvar här. Det börjar kännas som så att han konstant sett är deprimerad och inte orkar med sitt liv längre - och inte bara on screen utan jämt. Det vore fruktansvärt.

Robert spelar Tyler, en vilsen kille som inte har en bra relation till sin far och som sörjer sin bror som begått självmord. Familjen är splittrad och systern blir mobbad i skolan och är totalt osynlig för fadern som på något sätt verkar vilja ignorera allt och alla för att han inte vill acceptera äldsta sonens död. Tyler må vara deprimerad men han finns alltid där för sin lillasyster och stundtals känns de som äkta syskon - deras kärlek är så starkt att det nästan blir svårt att tro att det bara är på film.
Emelie De Ravin (känd från bl.a. LOST) spelar Ally, en tjej som bevittnade sin mamma bli mördad på en tunnelbanestation vid tio års ålder. Hon lever med sin pappa som är polis och extremt överbeskyddande efter det som hände, det är hans sätt att hantera sin sorg. Ally och Tyler möts och de har en otrolig kemi, de faller för varandra men det är inte så enkelt. Precis när allt, och då menar jag allt, börjar lösa sig. Familjerna börjar gå vidare, acceptera det faktum att de döda inte kommer tillbaka och börja le igen så händer det ofattbara.

Okej, jag vet, man förstår där i slutet på filmen att allt inte kan sluta lyckligt. Man förstår att om allt hade slutat lyckligt precis som det verkade så hade filmen egentligen inte handlat om någonting, den hade inte bidragit med ett enda dugg. Slutet var viktigt för att få fram historien och få en att verkligen tänka efter. Där i biosalongen så var det första jag tänkte om slutet: NEJ INTE SÅ! SKIT VILKEN DÅLIG FILM! sedan när jag var påväg hem så börjar jag tänka mer rationellt och inser att det här filmslutet var jättebra. Det SKA sluta såhär, alla andra slut hade inte passat. Otroligt tänkvärt och genuint skådespeleri. Ja jag kommer betala för att få se denna film en gång till - det är inte en fråga om OM jag kommer att se den igen, det är en fråga om NÄR.

Den rekommenderas VARMT! och se till att ha vattenfast smink! du lär behöva det!


Inga kommentarer: