Klockan tickar...

Tiden går snabbt så här års. Det känns som man har hur mycket tid som helst och så säger det "poff" och så är det inte ens två månader kvar till studenten. Varför kan ingen styra tiden? Jag vill resa tillbaka till när jag gick i trean, var 9 år och lekte på skolgården. Samlade på Pog och Back Street Boys-kort. Jag vill kunna hålla min mamma i handen, krypa upp i hennes knä och kolla på fångarna på fortet igen. Jag vill ha Harry Potters öde dolt framför mig, jag vill inte veta om världens plågor, om krig och svält. Jag vill leka med mina gosedjur och vara fullkomligt lycklig igen. Varför är det så svårt att inse att inget av det man haft någonsin kommer tillbaka? Varför väntar vi fortfarande på det, när vi innerst inne vet sanningen. Sanningen att det aldrig kommer bli som förut. Vi kan bara hoppas att vi kan få det lika bra igen, i framtiden, om vi har tur. Men ändå vill jag vara liten igen, och sitta i min mammas knä, låta henne krama mig som hon gjort så många gånger förut. Jag önskar mig något som jag aldrig kommer att få, och ändå förlorar jag inte hoppet. På något sätt tror jag fortfarande att det är möjligt för allt det gamla bra att komma tillbaka. Jag kanske är svag, jag håller fast vid minnen som aldrig kommer igen, men på ett sätt gör det mig starkare. Det får mig att kämpa, att aldrig ge upp, att aldrig förlora hoppet om en bättre framtid. Hoppet är det sista som överger människorna, det är när man förlorat det som man har förlorat allt.

"Alla kan inte nå världsmästarhöjder, men alla kan slå personliga rekord"