I Guds närvaro

Inget kommer någonsin bli som det var förut, det är bara att acceptera. Men man kan gå vidare och dra lärdom av sina erfarenheter för att se till att inte göra samma misstag igen. Jag hade lovat mig själv en sak, jag bröt den - och mådde jättebra, ett tag. Sedan sjönk jag längre ner än jag var innan. Det håller inte för alltid, det är som att ta en dextrosol. Först stiger blodsockret snabbt och sedan sjunker det tills det är lägre än det var innan du tog tabletten. Jag ska inte göra om samma misstag igen. Jag ska inte, jag ska inte. Det gick så lätt, så enkelt och jag var så försiktig, men ändå skulle jag aldrig gjort så från allra första början. Det är försent att ändra på nu, men jag tänker inte göra samma misstag igen. Vi människor har fått en hjärna som kan minnas och fundera ut saker, det ska jag använda till min fördel. Aldrig mer samma misstag.

Igår, eller inatt var det kanske, så fick jag flera gånger den där känslan som jag inte så många gånger tidigare känt. Även fast vi var tre personer så kändes det som att vi förstod varandra fullkomligt. Även om jag inte visste vad som tyngde de andra så fanns vi alla där - tillsammans. Den kvällen insåg jag flera saker som jag inte kommer ta upp här då det är aldelles för privat, men en sak kan jag säga. När vi satt där och pratade kände jag att vi tre inte var ensamma i den lilla kyrkan i Uskavi. Det satt någon i främre delen som förstod, tröstade och lyssnade. Ni som inte är troende i någon religion kommer aldrig förstå den känslan av total närvaro, men ni som tror, ni förstår vad jag pratar om. Det gav mig ett sådant inre lugn, fast jag är livrädd för övernaturliga saker och jag har fortfarande kvar det lugnet inom mig. Det ger mig kraft, en kraft att följa min vilja, mitt mål. Målet jag kom fram till igårkväll. Jag följer mina drömmar, jag går efter min vilja, och ingen ska hindra mig från att vara den jag är, eller försöka ändra mitt sätt. Jag är jag, och jag har både vänner och Gud med mig.

Alla dagar till tidens slut.