Men ändå har jag den här känslan. Det känns bara inte bra. Jag vet inte vad det är det bara känns.. fel. hemskt fel. Eller kanske inte fel, det kanske är känslan av att allt snart är slut, och att allt jag känner till snart kommer att försvinna. Det kanske bara är insikten jag drabbats av, insikten om att framtiden knackar på dörren och att jag snart kommer gå och öppna. Kanske är det insikten om att jag borde släppa taget, om flera saker. Bara.. släppa taget om allt egentligen, flyga fritt istället. Ändå vill jag inte släppa det, inte nu, inte imorgon, inte alls. Jag vill vara kvar i den där verkligheten som ver verklig för ett år sedan. Jag vill inte bli vuxen, ta studenten och släppa taget. Jag vill inte gå vidare alls, men jag måste. Jag kommer tvingas till det. Jag har antagligen redan förlorat den som betyder mest för mig, men ändå släpper jag inte taget om tanken att jag inte förlorat det. Varför är det så förbannat svårt att släppa taget om någon man bryr sig om? Okej, svara inte på det där, jag förstår det fast jag inte gör det. på något sätt. Kommer jag någonsin att få se dig le igen?
Jag är inte redo. inte än, inte nu, inte alls..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar