Jag kan kristallklart se något som jag tidigare inte förstått. Jag förstår nu. Jag vet vad jag gjort för fel, jag inser hur idiotiskt det hela är. Men hur kan jag sluta? Hur kan jag stå emot?
Svaret är enkelt. Jag har ett sjukt starkt psyke och vill jag stå emot så kan jag, men jag vill inte. Inte helt. Inte till 100%. En liten bit av mig, en helt okontrollerbar bit, vill ändå försöka. Därför kan jag inte sluta, fast jag ser hur klart som helst nu.
Allt är mitt fel.
Jag skulle inte ens ha börjat men nu är det för sent.
Jag är fast här. För alltid.
Men jag kommer aldrig sluta kämpa emot det, min envisa sida och mitt starka psyke kommer aldrig att ge sig. Aldrig.
Det är kristallklart och det gör ont.
Ändå önskar jag inte att jag levde i ovisshet, för även om sanningen gör ont, så skulle det bara varit värre om jag inte sett den. I slutändan.
och nej, ni har ingen aning om vad jag pratar om.
2 kommentarer:
men kanske vill du berätta?
isf
i be there
<3
Jag har som vanligt problem med maten. Då hade jag inte ätit på två dagar, jag var aningen skakig. har svimmat en del sedan sommaren med ;/
men jag vet inte hur långt det gått.. vad är gränsen för anorexia?
men ja, jag har tagit tag i det. har ätit i två dagar nu. både lunch och middag, och jag har inte ljugit en enda ggn för mamma och pappa om att jag ätit fast jag inte har.. på två dagar alltså XD
framsteg är bra, även små sådana. riight? <3
Du är bäst Mask <3
Skicka en kommentar