Idag är det den 9 mars. Om ni undrar ang titeln så är det så många dagar sedan jag såg min klasskompis dö på skolgården, exakt två år idag faktiskt. Ni kanske undrar vad som hände eller tycker jättesynd om mig, men gör inte det, tycka synd om mig alltså. Jag var inte hans bästa vän, faktumet var att vi inte kände varandra speciellt bra. Vi hade gått i samma klass i 6 månader och vi umgicks inte i samma "gäng" i klassen. Han var klassens charmör och retsticka, det gick inte en dag utan att han fick oss alla att skratta, eller gråta av ilska över hans retsamma sätt. Men visst. Det kom som en chock den där dagen för exakt två år sedan.
Vi hade just haft kemilabb i halvklass och trött som jag var skyndade jag och Elin ner till skåpen för att kunna åka hem. Klockan var lite över fyra och skolgården var helt tom. När vi kommer ut från huset där vi hade våra skåp såg vi våran lärare och två klasskamrater rusa över sklgården, den ena pratandes i sin mobiltelefon. Läraren rusade in i huset där skolsköterskan sitter och hon kom utrusandes med honom någon minut senare. Då insåg både jag och Elin att något var fel. Väldigt mycket fel. Han låg med ansiktet neråt, mellan det stora sneda trädet och basketplanen, skolsköterskan böjde sig ner och kände att hans puls var svag. Sedan kom ambulansen. Vi var några där som stod kvar medan ambulanspersonalen gjorde upprepade återupplivningeförsök. Ytterligare en ambulans kom, men inte insåg vi vad som hade hänt. Vi trodde allt var bra och att han skulle vara tillbaka i skolan veckan efter. Ambulanserna åkte och vi gick skilda vägar.
Ändå kände jag att det var något som inte stämde, han hade inte varit vid liv när de lastade in honom i ambulansen, personalen log inte och varför hade de försökt återuppliva honom i 40 minuter och sedan ge upp för att åka till sjukhuset. Nej jag visste redan, fast jag inte ville erkänna det, att han var död. Telefonsamtalet kom runt klockan 7 och det var min ena klassföreståndare som ringde till alla som varit där och sett det. De andra skulle inte få beskedet förrän imorgon när skolan började.
Jag kan bara tacka alla mina vänner som ställde upp för mig denna dag och veckorna framöver. Jag tänker inte nämna er för jag vill inte glömma någon, men ni vet vilka ni är <3
Vi alla lärde oss en viktig sak av detta. Ingenting är bestående, livet är bräckligt och man ska ta vara på varje sekund av det, den kan vara din sista.
Ni kanske undrar vad dödsorsaken var. Förstorat hjärta. Han hade inte kunnats rädda hur snabbt ambulansen än hade varit där.
och nej, meningen med detta är inte att ni ska tycka synd om mig eller något. utan för att jag behöver få ut det, och det är två årsdagen för det och för att jag vill att ni förstår varför jag ser livet så som jag gör idag. Det har förändrat min livssyn och mitt sätt att leva. Glöm inte att berätta för folk hur mycket de betyder för er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar