Det är konstigt hur man pendlar så i humöret. Just nu vet jag inte riktigt vem jag är då jag ena sekunden kan skratta och vara superglad, medan jag nästa sekund kan gråta för att allt känns så hopplöst.
Jag tror att jag är stressad. Det är inte speciellt mycket i skolan just nu, det mesta har jag faktiskt klarat av, men jag tror att det har tröttat ut mig och nu när det inte är så lång tid kvar innan jag slutar gymnasiet helt så känns det bara helt.. hopplöst. Vi har en helt otrolig lärare som jag snart kommer slå något hårt i huvudet på och idag när vi hade den läraren satt jag bara och stirrade in i väggen och försökte att inte bryta ihop. På ett sätt försöker man att spela glad så att klassen inte märker något - samtidigt vill man ha respons och en liten fråga som säger: "Hur mår du egentligen?" Inte ens bästa kompisarna i klassen frågade, fast de vet om att jag är sjukt stressad. Ska jag tolka det positivt eller negativt? Är jag en så bra skådespelare eller bryr de sig inte? Mår de själva så dåligt att de inte vågar fråga eller vad? Vad jag önskar att jag kunde prata med Linda eller Sara. och inte på telefon då, utan öga mot öga. men den tiden har jag inte och inte de heller för den delen.
I kyrkan är det just nu dags för mina konfirmander att konfirmera sig och hela denna helg måste jag vara i kyrkan. jag var där igårkväll och i tisdags. Fyra dagars plugg försvann direkt. Jag känner mig bara full av massa måsten nu och jag känner inte att jag kan uppfylla alla dessa utan att trampa på någon, och mest mig själv. Ska jag göra det jag lovat hinner jag inte ha tid för mig själv och skolarbetet - och just skolan är ju det viktigaste eftersom min framtid beror på dessa tre sista arbeten. Ändå blir folk besvikna när jag måste prioritera bort vissa saker, även om jag ärligt kan säga att jag inte väljer bort kompisarna utan att jag TVINGAS välja bort dem. jag vill ju så mycket hellre vara med dem och ha kul, men jag hinner inte allt jag vill. Ibland måste man göra det man MÅSTE.
fan vad jag hatar alla måsten.
Tur att man har två helt underbara föräldrar som står ut med en och stöttar en så otroligt mycket. Visst finns tillfällena då man bara vill strypa dem, men de går över ganska fort. Utan dem hade jag legat på golvet och tynat bort, struntat i skolan helt och bara bestämt mig för att dö. Dock tillåter de inte det och de drar upp mig för att hjälpa mig. Jag har en sådan tur att pappa är lärare som kan hjälpa mig. Utan honom hade jag inte haft de få MVGna jag har och utan dem hade jag aldrig kunnat följa mina drömmar.
Bli bara inte förvånad om ni träffar mig och jag briter i gråt. Det är något som sker flera gånger varje dag just nu. Inte ens en simpel text klarar jag att läsa utan att gråta. jag håller seriöst på att bryta ihop - om jag inte redan gjort det.
Jag känner mig som en liten myra på ett stort berg. Allt är för stort, jag klarar inte av det. och jag kommer aldrig att orka nå toppen, jag kommer bara halka och rulla ända ner - och dö på kuppen.
3 kommentarer:
Människor är komplicerade, och det finns många anledningar till att man inte säger något även om man vet att det behövs. Även om du är en myra på ett berg så finns det fler myror runt omkring dig. De finns där för att du är en underbar person och förhoppningsvis så vill de lika gärna som du att du ska må bra. Jag vet i alla fall att du är värd ett fint liv.
Ha det bra.
Slemmy!
Jag beundrar dig som orkar se framåt, mot målet. Andra är inte lika starka. Jag vet att du klarar det du vill klara, det brukar du göra. Kram, din gamla vän thérese.
Det där med att ingen verkar märka att du mår dåligt, det behöver inte betyda att folk är egoistiska eller att de inte bryr sig. Men det är faktiskt väldigt svårt att se på folk att de är nere om de inte markerar det väldigt tydligt - och det brukar man ju inte göra så ofta. För mig, och många andra tror jag, handlar det mycket om att jag går in i mig själv lite och blir lite tyst och tillbakadragen. Och då ser folk förbi en, absolut inte av elakhet eller så utan bara för att man inte drar uppmärksamheten till sig när man är tyst.
Jobbigt att du måste välja bort kompisarna för att du har så mycket att göra tycker jag. Det är kanske delvis det som gör det så tungt? Att du bara gör alla måstena och skär ner på det du tycker är roligt? Det kan vara svårt, men försök att inte glömma bort att leva emellanåt också. För vad är det för mening med att vara duktig om man inte är glad?
Skicka en kommentar