Faktiskt

Jag känner mig tom. Helt tom. Ensam. Övergiven. Lämnad.

Visar jag det? Njaaej. Hade jag haft ngn här som kände mig, ordentligt alltså, inte bara på ytan, utan riktigt kände mig, så skulle de se det hur tydligt som helst. För när fan klipper jag av mig 4 dm av mitt älskade hår? När använder jag kajal förutom på Krampen? Sen när lyssnar jag på emo-pop/rock? Sen när klär jag mig i svarta kläder och går omkring och håller på att brista i gråt hela tiden? Sen när slutade jag äta ordentligt, igen?

uuuh nej, jag mår faktiskt inte så bra, och jag hatar att erkänna det, men faktiskt så är det så att jag mår sjukt dåligt just nu och jag försöker fokusera på skolan, det enda jag faktiskt är bra på just nu, även om jag vet att den utbildningen jag går inte tar mig till det yrket jag vill bli utbildad i. För nej, jag vill inte jobba på en röntgenavdelning, jag vill inte, inte, inte, INTE. Jag vill jobba på ambulansen, verkligen jättemycket. Supermycket vill jag jobba där, så jag måste byta utbildning, inte sant? även om arbetstiderna suger, lönen är crap, så ändå, jag vet vad jag vill och jag borde inte tveka.

Jag känner mig som tulpanerna som står på vårat köksbord X) De är helt vissna och fast de har vatten så hänger de neråt, mot bordet och verkar inte vilja ngt annat än att slängas i komposten.

Nej jag mår inte alls bra, men jag försöker och jag ska bli bättre på det här. Så svårt kan det ju inte vara? Malin är en klippa, eller snarare, hon är min klippa, hon ställer de rätta frågorna och hon har de rätta svaren. Och hon känner mig tillräckligt väl. Hon vet allt jag går igenom och ändå finns hon kvar. Hon är enastående <3
Likaså är Emy, Mic, Claire, Linda, Carro och Sofia (ledsen om jag glömt ngn, men ni är viktiga med!) mina stjärnor i mörkret. Vad sjutton skulle jag göra utan er?