13 juli 2011

Dagen efter

Nej. Jag är inte alls redo att stå på egna ben utan Harry.

Eller med närmare eftertanke så kanske jag är det.


Jag är snart 22 år och nästan alla av mina minnen jag har är förknippade på ett eller annat sätt med Harry Potter. Jag kommer ALDRIG att glömma de här 11 åren och jag kommer ALDRIG att glömma den här natten, natten då jag såg sista filmen på midnattsvisningen av världspremiären på filmatiseringen av den sista Harry Potterfilmen, en serie som fångat miljoner världen över. En magi så starkt att inte ens Twilighthysterin kan överglänsa det. För Twilight i all ära, men aldrig har en bokserie format så många människor, och aldrig har så många människor växt ihop en gemenskap över mer än ett decennium för en bokserie. Jag är oerhört lycklig att jag fått ta del i detta och jag vet vilken bok jag kommer ge till mitt barn när han/hon fyller 11 och hoppas att mina barn blir lika fängslade i magins värld som jag blev.

Men livet går vidare, det känns tomt inuti mig, sorgset och lite trasigt. Framtiden är här och nu gäller det att kämpa mot en ambulansutbildning och läkare utan gränser. Ett drömjobb där jag, liksom Rowling, får chansen att rädda liv. Hon genom böcker, jag genom sjukvård.

Det blir nog bra det här.

hoppas jag

1 kommentar:

Annina. sa...

aw, jag blev tårögd när jag läste det här ♥