minnen 8 mars

tre månader sedan och det är mindre än en månad tills jag ska få se min enda idol och förebild för första gången live. Jag kommer befinna mig i samma stad som henne och vara några få meter ifrån henne på konserten. Jag tänker mig att jag kommer köa i pissdåligt väder och frysa halvt ihjäl, men att det kommer vara värt det. Jag kommer trängas sönder, jag kommer ha svårt att andas och jag kommer kunna sjunga med i varenda låt hon sjunger. Det skulle bli den absolut bästa kvällen i mitt liv. Så blev det inte.

Jag vet att jag skrivit det här förut, ni behöver inte läsa faktiskt. Jag ser det bara som ett sätt att ventilera mina känslor emellanåt, för jag förstår fortfarande inte att det har hänt.

Det fanns inte i mina tankar att det var möjligt att möta henne eller hennes bandmedlemmar på stan. Det tanken fanns inte ens i mitt omedvetna eller mina drömmar. Att hon ens befann sig på samma kontinent som mig var en stor dröm och att jag skulle få se henne live var större än allt jag kunnat tänka mig. Därför hade jag inte en tanke på möjligheten att stöta på en världsstjärna på gatan i Oslo. För vilken multiplatinumartist är så öppen att det blir en möjlighet? Visst hade jag hört historier om hennes fantastiska sida att välkomna fans och vara ute på stan, men ändå så fanns det inte i min hjärna att det var en möjlighet där i Norge. Och jag var fullkomligt lycklig som det var. Jag hade biljetter och jag skulle köa i timmar och få stå längst fram - mina drömmar skulle bli sanna. Och så går jag förbi hotellet som folk påstår att hon bor på, det står flera svarta Vans utanför. Jag och min vän spenderar dagen vid slottet, inne på affärer och är nere vid havet. Jag får ett SMS av en vän som just träffat Taylors mamma, och jag blir så otroligt glad för hennes skull. Det är inte många fans som får uppleva en sådan sak! Vi träffas 6 fans för att äta kvällsmat tillsammans, vi pratar om att de har träffat fler bandmedlemmar men inte sett en skymt av Taylor. De hoppas att de får se henne senare samma kväll. Vi sitter på Donken, två kvarter från hennes hotell och jag kan fortfarande inte förklara varför. Men plötsligt så känner jag att vi måste gå. NU. Och de andra, förvånade men ändå exalterade, följer efter. Vi tar omvägen förbi hennes hotell bara för att kika in läget. För visst, det finns ju en 0,00000000001% chans att hon kommer ut, eller inte, jag tror inte på att vi kommer få syn på henne, men de andra är exalterade så det smittar av sig. Det står fyra tjejer utanför hotellet, de har stått där i fyra timmar och träffat några bandmedlemmar. Vi hinner inte mer än att presentera oss och jag har redan hunnit få känslan av att jag beter mig som en stalker och överväger att gå därifrån. och så skriker en till. och så ytterligare en. hennes gitarrist kommer med fyra livvakter ut genom dörren. konstigt. han ler åt oss och kliver åt sidan. Plötsligt förstår jag varför livvakterna finns där för Hon står där. Hon ser trött och förvånad ut över att vi är där, men hon ler åt oss och hon är vackrare än någon av de bilder jag sett på henne. Hon är lång, har ett underbart leende och är den trevligaste personen jag träffat. Jag får inte fram ett enda ord utan bara tittar på henne. Jag kan itne fatta att hon är där. framför mig. pratar till mig. tittar på mig. MIG. Hennes livvakter säger att hon inte har tid med att ta kort med alla, så hon föreslår ett gruppfoto, tar tag i MIG och lägger armen om mig. hon till och med lutar huvudet åt mig på kortet. hon tittar på mig, ler och hoppar in i bilen. Jag har inte tagit ett enda steg eller öppnat munnen sedan jag först såg henne bakom Grant.
Varför sa jag inget? varför la jag inte armen om henne när hon la armen om mig?
Jag kommer ångra mig i resten av mitt liv över att jag inte tog chansen att berätta för henne hur mycket hennes musik betyder för mig, hur mycket jag ser upp till henne. Varför kunde jag inte fått ur mig ett: I love you? men nej, jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att det här skulle bli verklighet, så jag hade inget förberett och hjärnan var inte riktigt med där.
Jag bara hoppas och önskar att jag får en ny chans att berätta för henne hur otrolig hon är och hur mycket de få sekunderna betydde för mig. Men det är knappast troligt, att träffa henne en gång är nästan omöjligt, att göra det två gånger...

Konsertdagen blev inte den bästa dagen i mitt liv, för åttonde mars 18:30 träffade jag min idol och förebild och det slår konserten med hästlängder. Även om jag fick pit-passes och slapp trängas så var de korta sekunderna när jag träffade Taylor de bästa i mitt liv.

Taylor kan beskriva känslan bättre än jag kan:
"I'll remember this moment, in the back of my mind..." - Long Live, Taylor Swift
"And I don't know how it get's better than this..." - Fearless, Taylor Swift