Sikta mot stjärnorna

Jag tänkte på en sak när jag satt på bussen imorse på väg till Universitetet. Jag tittar alltid ner i marken när jag går, jag möter inte folks blickar, jag HATAR att folk ens sneglar åt mitt håll, jag tror att alla tänker elaka saker om mig... Jag ser mig själv som en som inte är värd speciellt mycket - för varför skulle jag, lilla JAG liksom, betyda så speciellt mycket? Det finns så många andra människor, så varför skulle just JAG vara speciell?

Sedan kom jag på att om jag tänkte sådär hela tiden så skulle jag aldrig komma någonvart här i livet. Om jag hela tiden trycker ner mig själv, tror att jag inte är värd något, själv tänker at tjag kommer misslyckas INNAN jag ens försökt - eller i vissa fall, undviker att försöka för att jag ändå "vet" att jag kommer att misslyckas, så kommer jag bara att sjunka ännu lägre. Så jag har nu lovat mig själv att hela tiden försöka, att inte tillåta mig själv att misslyckas. Jag ska kämpa och jag ska kämpa hårt. Jag ska titta uppåt istället för ner i marken, jag ska sikta mot stjärnorna istället för att kräla i leran. Jag ska leva mitt liv så som jag vill leva det, och jag ska uppnå det jag vill. Det är bara jag som kan trycka ner mina egna tankar, och från och med nu finns det inga vägslut - det är bara en lite längre väg fram till målet.

Ingen kan få mig att känna mig misslyckad utan att jag själv tillåter det. Och nu tänker jag inte tillåta det längre!

Jag siktar mot stjärnorna, och jag siktar högre.
Vem är med mig?