Det är inte ofta stora artister kommer till Sverige, och det är ännu mer ovanligt att en vanlig svensk tjej får chansen att träffa några av sina största musikaliska idoler. Lady Antebellum är det största bandet inom country-genren i världen och deras hit Need You Now gav dem inte bara världens finaste muskpris (Grammys) utan även listettor runt om i hela världen. Ett band som tidigare varit mest känt inom USA blev nu en dundersuccé även i lilla Sverige.
Jag som är ett stort fan av en viss country/pop artist vid namn Taylor Swift har under flera års tid följt både Taylor och Lady Antebellum när de klättrat uppåt både på topplistor och igenkänningsfaktor. Jag har varit uppe och streamat countrygalor live mellan 2-4 på natten för att se dem kamma hem priser och sjunga sin nyaste singel. Och när jag fick reda på att de skulle ha två konserter i Sverige så var jag oerhört ledsen när det gick upp för mig att jag hade en ovanligt tung arbetsvecka på jobbet just när de skulle spela här. Det fanns ingen möjlighet för mig att ta mig till Sthlm eller GBG, missa två arbetsdagar (och hitta ersättare för det!) samt att tåg gick inte så sent så behövde även sova över på hotell. Jag skulle missa ett av mina absoluta favoritband när de tagit sig ända bort till Sverige från Nashville, USA.
Så döm min förvåning när en vän kontaktade mig att man kunde få gratisbiljetter och jag tänkte att jag kunde ge det ett försök. Det största problemet hade ju varit ekonomin eftersom tåg och hotell kostar en hel del samt biljetterna inte är direkt billiga. Och missa två dagars arbete skulle göra att jag gick för mycket bakåt ekonomiskt. Men en gratisbiljett kan göra stor skillnad och jag hoppade på chansen, vilket jag idag är otroligt glad över att jag gjorde. Fick mejl om att biljetten var min bara någon dag senare och bokade både tåg och hotell. pratade med en tjej på jobbet som kunde tänka sig att byta dag med mig så att jag inte missade någon dag på jobbet och bytte ett morgonpass till ett kvällspass så att jag skulle kunna hinna hem från konserten. Allt var perfekt, jag hade vänner att gå med på konserten, jag hade tågbiljetter, boende, gratisbiljetter och bytt pass på jobbet. Vad skulle kunna göra dagen ännu bättre? Jo. Min vän som tipsat mig om gratisbiljetterna smsade mig på fredagen innan konserten (konserten var en tisdag) och berättade att hennes kontakt som delat ut gratisbiljetter även gett henne 8 Meet & Greets att dela ut! Döm min förvåning när jag fick höra detta, då jag och min vän är stora fan till Taylor så hade de helt enkelt tolkat detta som att det är samma genre och att M&G då var perfekt till dem. Jag hade inte förväntat mig att de skulle välja att ge en av sina 8 M&G biljetter till mig, men när de frågade så fanns det inte en minsta tvekan inom mig att jag skulle säga ja. Jag var på jobbet just då och jag vet att mitt leende inte gick att sudda bort på hela dagen och jag minns att jag tänkte att det var en himla tur att jag lyckats byta pass på jobbet och ta mig till konserten, för det här är ett ögonblick jag aldrig skulle kunna leva med mig själv om jag inte kunnat åka.
Vad gör man när man vet att man kommer träffa några av sina största idoler och förebilder? Vad ska man säga till dem? Ska man ta med sig något de kan signera? Vad ska man ha på sig? Tankarna snurrade i huvudet och jag var så nervös att jag skulle göra bort mig eller snubbla när jag träffade dem att jag nästan övervägde att inte åka. Såklart kom jag på bättre tankar som gjorde att jag kom iväg i alla fall. Jag köpte lite svenskt godis och packade in i ett paket till dem. För jag tänkte att jag förmodligen skulle ha svårt att få fram något att säga och att jag i så fall kunde prata om presenten. Det visade sig att jag fick rätt där, för när jag väl stod öga mot öga med tre till synes helt vanliga människor så tappar jag både talförmågan och förmågan att andas ordentligt. Knäna skakade och det kändes som tungan skulle kväva mig. Ett svart hål sög in mig i sin materia och slurp så var alla tankar i en enda röra. Min enda tanke var: SVIMMA INTE, DÖ INTE JUST NU!
De är förmodligen väldigt vana vid fans som flippar ur totalt när de träffar dem. Det var ju inte så att jag grät hysteriskt eller skrek och hoppade upp-och-ned eller något. Det om något hade varit oerhört pinsamt i efterhand. Nej jag var precis som när jag träffade Taylor Swift - totalt mållös och stirrade med stora ögon på dem och log lite sådär tafatt. De hälsade på oss med att skaka hand och sedan frågade de om presenten jag höll i - om den var till dem. Såklart att den var, tänkte inom mig att man skulle svara lite sådär sarkastiskt att den var till deras bodyguard eller att jag bara hade den med för att retas, men som sagt var jag mållös och knappt talför så jag fick i alla fall fram ett: "yes, it's for you". De blev iaf glada och gav mig komplimanger för den fina inslagningen och när jag lyckades få fram att den var svenskt godis i det så kom det ett: "WE LOVE CANDY" som svar. De såg iaf glada ut. Som tur är såg de att jag höll i deras CD-omslag och frågade om jag ville ha den signerad. Det var tur för jag hade helt glömt bort att jag höll i den. Omslaget som deras livvakt hade fått hjälpa mig att ta ut ur fodralet eftersom jag skakade så mycket fick iaf deras signaturer och jag kände att nu var det pinsamt att vara såhär "awkward" så det var dags att fly fältet. Hörde att min vän fick ur sig ett "I'm sorry, I'm so starstruck" så om de inte redan fattat att vi var totalt chockade så vet jag i alla fall att hon fick fram det till dem. Så vi började snurra runt letandes efter utgången som vi fått förklarat till oss exakt var den skulle vara innan vi träffade dem, men allt det är som bortblåst, när Hillary lyckas ropa tillbaka oss och påminna oss att vi ska ta ett kort. Tänka sig, det hade jag helt glömt bort! Jag hamnar mellan Charles (som jag har en kändiscrush på för han är otroligt snygg!) och Hillary och de har båda armen om mig! Kändes lite sådär pinsamt för det var otroligt varmt den dagen och jag svettades både av värmeslag och nervositet så de måste känt det.. ohwell, finns inget att göra åt det nu i efterhand. Äntligen pekar de på vart man ska gå för att komma därifrån och vi börjar småspringa dit och Charles tar tag i mig och håller mig kvar för att säga det som får mig att minnas den här dagen med glädje och inte för att den var pinsam. "I just want you to know how beautiful you look today. That dress is amazing and I really love your headband. and your hair!" och så ler han åt mig. Jag får fram ett "thank you" och skyndar mig därifrån med ett leende. Jag tror att de alla tre förstod att vi var stora fans även om vi inte lyckades få fram det. Hade tänkt säga att jag älskar deras musik och att jag är uppe och streamar det online mitt i natten pga tidzonerna, men det fick jag ju inte fram. Men de verkade förstå det övergripande oavsett och jag är så tacksam för att de lyckas hantera situationen, vara lugna och förstående och sådär fantastiskt naturliga i det de gör. Hur tre personer i jeans och T-shirt kan frambringa så mycket känslor i mig förstår jag fortfarande inte, men det lyckades de med.
Efter en fantastisk början på kvällen så köpte vi T-shirts och tog oss till scenen för att lyssna på förbandet. Helt ärligt så var han inte alls bra och hans musik gav mig huvudvärk. Det bästa med countrymusiken i sverige är att den drar mycket äldre och medelålders publik som inte står och trängs längst fram vis scenkanten. Det gjorde att vi kunde ta oss väldigt nära scenen trots att vi kom in sist i lokalen. Det var en intim konsert, en liten spelning, nära till publiken, inte massa scenombyten eller jobbiga effekter. Bara bandet, några instrument, vattenflaskor och så publiken. De lyckades verkligen med att frambringa en känsla av närvaro i hela rummet och de har alla tre en humor som lyser igenom i deras kärlek till att framträda. kvällens höjdpunkter var helt klart när de pratar med publiken och en kille skriker massa kommentarer och Charles är lite sådär smått fräck/ironisk när han svarar. Eller när Charles hoppar ner från scenen, springer längs med publiken och upp för trappen till balkongen för att hälsa på fansen där uppe. så otroligt gulligt av honom och totalt oväntat! De är som allra bäst när de sätter sig ner på varsin stol/pall och Dave ensam spelar gitarr (eller piano) och de tre sjunger. De behöver inte resten av bandet utan det är när de sitter där och bara sjunger som känslorna svämmar över och man riktigt kan se att de älskar det de gör. Just då, just där är de som bäst och de ögonblicken är det bästa på hela kvällen.
Need You Now var såklart deras encore för kvällen och när de kliver av scenen utan att ha sjungit den så vet man ju att de kommer komma tillbaka och framföra den också. Då säger en äldre dam bakom mig besviket: "men de har ju inte spelat Need You Now.. *suckar* aja, dags att gå hem då..." hon verkade inte veta att artister ofta gör ett eller två extranummer så jag sa till henne att stanna kvar för de kommer komma ut och sjunga den låten nu. Vilket de också gjorde. Och jag kan bara säga att när de sjöng den låten så sjöng de bättre än de gör på skivan. Det gäller hela kvällen faktiskt. De låter så mycket bättre live än vad de gör på skivan, och det är få artister som är så bra! Under Need You Now så fick Charles syn på mig i publiken när jag gjorde ett hjärta med händerna, och han blinkade med ena ögat, pekade på mig och mimade "I heart you to" (!) Bästa avslutet på en av de bäste kvällarna i hela mitt liv.
Det var verkligen en "Perfect Day" och jag är förevigt tacksam för alla som gjorde det hela möjligt!
